Du nalkas ljuva... föräldraledighet

Passade på att ta ledigt för några dagar sen för att gå på babysång med min sex månaders son . Det var första gången som jag var där, babysången är förlagd till förmiddagar under kontorstid och det gör det lite svårt för en heltidsarbetande förälder. Det var verkligen jätteroligt att se sitt barn ta i med hela kroppen för att sjunga. Nu kanske inte sjunga är det rätta ordet att använda utan snarare skrik medelst joller, men för mig som en stolt förälder var det sång.

Min fru, som just nu är föräldraledig, hade varit där mer eller mindre varje gång sedan årsskiftet och sagt det både är mammor och pappor där. Därför blev jag minst sagt både förvånad och nervös när jag kliver in i ett rum som består av enbart mammor. Hmm hur ska detta gå, vad ska vi prata om? Nervositeten visade sig vara helt obefogad, det var ett gäng härliga människor och underbara barn. Som jag förstod det, också med engagerade pappor som ännu inte tagit ut någon ledighet men som stod och bankade på dörren för att ta över rollen som föräldraledig. Precis som jag.

Men om sanningen ska fram är det som jag tar med mig från de trevliga timmarna inte diskussionerna som jag hade med mammorna, utan den underbara känslan av att få umgås med min son på mina och min sons villkor. Nu längtar jag ännu mer efter min nio månader långa föräldraledighet som nalkas.

Konstigt att inte fler män ger efter för den känslan att få umgås med sina barn och tar ut sin rätt. Och som jag tolkade min sons signaler så är han lika lycklig över att få vara med pappa som med mamma, och i den bästa av världar med båda två.

/Calle